Bokrecension ”Karne”

Baksidestext:

Vad skulle du göra om du hamnade i tiden när jakten på häxor var som värst och du själv blev jagad både då och i nutid?

Märit och hennes kollegor på Ödets förlag får besök av en gammal kvinna som berättar en aldrig tidigare avslöjad historia om häxprocesserna i Ångermanland. Hon vill att de ska skriva den åt henne. Efter besöket börjar Märit drömma mardrömmar så verkliga att det känns som om hon upplever dem på riktigt. I drömmarna bor hon i en stuga i Torsåker och tiden är den när prästerna fick barn att peka ut kvinnor som tagit med dem till Blåkulla och besökt den Onde.

Recension:

Att vi brände kvinnor som vi trodde var häxor här i Sverige känner många till, men med sin bok “Karne” gör Kristina Suomela det levande. I boken får vi följa med på ett äventyr som både pendlar mellan 1600-tal och nutid – och som kryper ända in på kroppen. På mer än ett vis. Vi får följa Märit som både kämpar med karriären och otäcka drömmar som verkar vara mer än drömmar. Dessutom händer mer än lovligt märkliga saker med hennes sambo, samtidigt som hon träffar en väldigt sympatisk man i sina “drömmar”. Samtidigt pekar barn ut allt fler som häxor och något läskigt pågår på arbetsrummet hos Märits arbetsgivare i drömmen. En spännande berättelse med lite oväntade vändningar, där du dessutom kan lära dig ett och annat om häxprocesserna. Något för dig som gillar berättelser med både historiska och romantiska inslag. Stort plus för häftigt bokomslag.

När det hettar till…

Just när det var dags så blev det sådär tyst. Kan bara säga att det är en del pill med att ge ut en bok. Kanske blir det lättare nästa gång när det inte är första gången med allting. Första gången att leta reda på bokbloggare att skicka ut böcker till, första gången att registrera företag, första gången att arrangera releasefest, första gången att försöka sälja in sig till bibliotek och för signering – till medier och bokhandlar. Eller, det där med att sälja in sig till medier är förstås inte första gången. Efter fyra år som journalist och 10+ år som kommunikatör har jag lite kläm på pressmeddelanden och sommartorkor och redaktionsdynamik. (Än så länge har det resulterat i tre tidningsartiklar och ett tv-inslag, men jag hoppas på mer.)

Hur som helst. Nu finns den – boken. Min tonåriga bäbis. Den går att köpa på Adlibris och Bokus, och i dag såg jag att den fanns som e-bok på Storytel (och Borås bibliotek). Jag har upptäckt det beroendeframkallande i att kolla listorna på mest sålda fantasyböckerna på svenska. I dag låg jag på 42:a plats på Adlibris – mest med giganter som Tolkien, le Guin, Gaiman, Martin och Rothfuss före – hurra! (Om det nu betyder något…) Har fått en första recension och ska på fredag ha min första offentliga signering (på bokhandeln B.O.K i Hudiksvall). Har börjat läsa in som ljudbok, och testar att översätta lite av prologen till engelska (huga så svårt!). Ser över noveller från Tvåhjärtat-universum (som extramaterial) och försöker hålla efter facebooksidan och Instagram. Då kan det hända att det blir lite skralt på bloggen. Kanske blir det bättre nu på sommarlovet. Eller inte.

Morgonstund har guld i mund!

En av de bästa sakerna med att vara lärare är att ha ett långt sommarlov. Eller, kanske inte en av de allra bästa, men det är definitivt bra. Och det är nästan lite symboliskt att just detta sommarlov i princip i sin helhet tillbringas i de hälsingska skogar där Tvåhjärtat kom till – samma sommar som den äntligen kommer ut som bok.

Inte för att det är superlätt att hitta högkvalitativ skrivtid med tre sommarlovslediga pojkar, men det har jag testat att lösa genom att gå upp när jag vaknar så att jag kan sitta en stund innan resten av familjen vaknar. Det låter kanske inte så radikalt eller osunt, men just såhär strax efter midsommar i Norrland (nåja, södra Norrland är det iallafall) är det som aldrig mörkt på riktigt. Så undertecknad vacklade för några morgnar ut i köket och gjorde en kopp té och hällde upp fil innan hon såg på klockan – som visade 5.41. Hoppla! Jag tyckte att jag legat kvar en liten stund, men det måste betyda att jag vaknat lite efter kl 5 på morgonen. Nåja, jag var ju ändå uppe och datorn var igång och téet ångade. Ögonen var grusiga, men jag jobbade på. Upptäckte till min glädje en mycket positiv recension (tack Anna!) Skrev ett nytt inledningskapitel delvis med inspiration från recensionen, fixade lite här och lite där och rätt vad det var rasslade maken upp. Då hade jag jobbat i tre timmar och började känna mig lite mosig. Vid 8.30. Behöver kanske inte utveckla hur spirituell jag var vid den sedvanliga klockan-tre-koman, för att inte tala om vid tiotiden på kvällen.

Men skam den som ger sig. Morgonen därpå gick jag upp kl. 6.30 och satt i solen och skrev. Det var en jättefin stund, och jag fick väldigt mycket gjort och var glad och nöjd – och fruktansvärt trött framåt eftermiddagen.

Följde sedan en tråd på ”Författare på facebook” med mer eller mindre frustrerade föräldrar till sommarlovslediga barn som hade svårt att hitta skrivtid, och med fyra möjliga skrivarprojekt för sommaren (och otaliga fler på vänt) lutar jag åt att det är värt att gå upp på morgonen. Kanske har jag inte maken med mig helt och hållet – är inte så himla kul sällskap på kvällen. Men med en middagslur i hängmattan kan det gå.

Recension: Friskyttarna

Medan sensommaren fortfarande klamrade sig kvar en smula förra året satte jag mer eller mindre svarta framtidsdystopier i händerna på mina 40 vuxna folkhögskoledeltagare. Jag är ju svensklärare så det var inte första gången det slog mig hur stor skillnad det gör om en person har blivit läst för och sedan har läst böcker på egen hand eller inte. Förutom de renodlade dyslektikerna och de med läs- och skrivsvårigheter av andra skäl var det en kamp för ganska många att ta sig igenom böckerna, också för dem som valt ungdomsböckerna och inte klassikerna.

När jag läser Ewa Brobergs framtidsdystopi Friskyttarna tänker jag att den skulle kunna vara perfekt för de mer eller mindre kämpande deltagarna. Det är en bok med få centrala karaktärer, ett rakt och tillgängligt språk och kronologi och utan kluriga hemligheter och långa miljöbeskrivningar. Boken utspelar sig i ett Sverige 2085 när det sista stora kriget har fått en grupp människor att förskansa sig i den artificiell miljön Eden under en himmelsliknande kupol. Samhället styrs auktoritärt och även om sjukdom, åldrande och död utrotats så sker mycket i det fördolda som folk i allmänhet inte känner till. Den unga ingenjören Lilia flyr för sitt liv tillsammans med helarlärlingen Tristan från Eden och upptäcker att världen utanför muren inte är förgiftad och livsfarlig som de fått lära sig – men att det finns annat att bekymra sig för.

På många sätt är den en klassisk ungdomsroman med unga människor som utforskar världen, utsätts för prövningar och kämpar med kärleken. Sådant som unga människor antagligen alltid kommer att behöva bearbeta. Men boken tar också upp några viktiga samhällsfrågor som kvinnomisshandel, vikten av nyfikenhet och vad frihet är värt – och låter kärleken finnas både mellan olika och samma kön. Den har ett driv som får mig att vilja vända blad för att ta reda på vad som ska hända, och det är spännande att placera den postapokalyptiska historien i Östergötland (S:t Larskyrkan som jag gått förbi så många gånger när jag läste till folkhögskollärare på Linköpings universitet).

Jag kan absolut se framför mig att jag kommer att sätta boken i handen på mina svenskdeltagare i framtiden. Och något av det finaste jag vet är böcker som kan få vuxna människor att ta sig igenom sin allra första bok – och kanske rentav kunna tänka sig att läsa en till.

Om spökhistorier och björnar

Creepypodden. Moahaha…

Mina två äldsta pojkar har snöat in på creepy-podden. De påminner så mycket om mig själv i deras ålder, när jag slukade spökhistorier trots att jag inte vågade se läskiga filmer. (Det gör jag fortfarande inte. 🙂 ) Lite senare fick jag rollen som spökhistorieberättare på läger med körer och konfirmander och andra. Särskilt väl minns jag ett flera veckor långt läger där jag som tonårig konfirmandledare berättade spökhistorier varje kväll och till slut fick ägna eftermiddagarna åt att spåna på nya eftersom de jag läst tagit slut. En bra övning i berättarteknik med ögonblicklig respons.

Så i dag till kvällsmackan gick podden och plötsligt spetsar jag öronen. Efter otaliga mystiska ljud och märkliga rysningar kommer en historia om en vanlig eftermiddag på pendeltåget när en person påstår sig ha stött på en ovanligt hårig, gammal kvinna med huggtänder och klor. Det i sig är ju ganska fantasieggande, men det som verkligen får min uppmärksamhet är att den som skickat in sin historia kommer att tänka på en folklig myt just från Hälsingland. Den gamla historien beskriver hur en höggravid kvinna går ut på natten för att kissa och inte kommer tillbaka. De hittar hennes döda kropp, utan barnet i magen, och på något vis framgår det att en björn tagit barnet för att uppfostra som sitt eget. Barnet, som är en flicka, lever som björn och får barn med en björn – och kanske var den gamla, håriga kvinnan på tåget en ättling till halvbjörnen.

Det är så många rätt att jag nästan får rysningar. Jag har ju (utan att riktigt berätta det för läsaren, så säg inget) skrivit in en kvinna som får barn med en björn – i min berättelse som utspelar sig i Hälsingland. En skulle nästan kunna tro att jag hört myten, men det har jag faktiskt inte. Och eftersom denna lågoddsare slagit in väntar jag bara på att stöta på folkliga myter om stora lodjur som talar på rim och enögda pacifister. Det kan gå…

Nedräkningen har börjat! (BF den 9 juni)

Typ något sånt…

Det tar form nu. Har fått en första sättning från förlaget, och mina ord som jag stöpt om så många gånger ser plötsligt liksom ut som en bok. Varför jag på något vis blir förvånad är lite oklart. Det var ju själva poängen med att skicka dem till förlag.

Hur som helst. Jag pysslar på. Skriver en författarpresentation (o, har fortfarande lite svårt att ta det där f-ordet i min mun), skriver pressmeddelanden, fixar ett utdrag att skicka med pressmeddelandena och gör en trailer. Bokar till och med ett författarbesök på mitt lokala bibliotek i september när det är i gång lite mer igen. Ibland får jag ro att redigera uppföljaren, eller rentav ha lite vanligt vardagsliv med påsklovsutflykter med familjen och matlagning och hundpromenader.

Men det är svårt med fokus. Ibland är det svårt att somna för att jag tänker på att trycka t-shirts eller en utlottningskampanj i sociala medier eller musik till releasefesten. Som att nedräkningen har börjat. Och just det, det har den ju faktiskt. Om ganska exakt två månader ska det vara sommarskönt och jag ska kunna lukta på min bokbebis och glädjas med er åt att den äntligen kommit ut. Beräknad förlossning (BF) den 9 juni är inte längre bort än så.

Recension: ”Trädens hemliga liv” (flummig research)

Alltså, jag gör så flummig research just nu. I uppföljaren till Tvåhjärtat, med arbetsnamnet Völvan, ska flickan Utter ha en del märkliga upplevelser. Upplevelser som gör att det är rimligt att bilda sig kring hur träd kommunicerar, hur trumresor egentligen känns och vad som finns i det fördolda. Tur att jag gillar research, och har haft ett gott öga till allt mystiskt, märkligt och gärna lite ockult sedan lågstadieåldern.

Till min hjälp har jag två intressanta böcker. Den ena kanske lite flummigare än den andra.

Just nu läser jag ”Trädens hemliga liv” – eftersom Utter på något vis kommunicerar med träd och tanken på en svampunderstödd sambandscentral av rötter under mossan kittlar. Den tyske skogvaktaren Peter Wohlleben målar upp en bild av träd som uppfostrar sina ”barn”, som varnar varandra för faror och på insektens saliv kan avgöra vilket illasmakande ämne det ska skicka ut i löven eller barken för att avbryta angreppet. Under våra fötter menar han att träd av samma art har kontakt via rötterna, och ett system för att hjälpa svagare träd med näring.

”Trädens hemliga liv” är späckad med referenser till forskning och har flera sidor med fotnoter på slutet, men det finns säkert kritik mot de häpnadsväckande påståendena. Eftersom jag inte använda boken för undervisning utan för att skriva fantasy, bryr jag mig inte om att kolla det. Ändå måste jag erkänna att jag ser på träden omkring mig lite annorlunda nu. Om jag kan se ett föräldraträd med de hårt hållna barnen under, eller ett som inte brytt sig om att växa sig så kraftigt eftersom det kan luta sig mot grannen.

Jag har litet tålamod med faktaböcker på fritiden. Som lärare behöver jag kolla upp och lära mig saker mest hela tiden, och även om det är en av de roliga sakerna med yrket vill jag försvinna in i berättelser när jag är ledig. Men den här boken funkar på mig, kanske för att jag redan har ett så gott öga till träd, men förmodligen mest för att den ger mig så bra inspiration med sina fantasieggande påståenden.

När jag är klar med träden är det eventuellt dags att ge sig ut på riktigt djupt vatten. Ser fram emot ”Spiritual Emergency” som verkar ifrågasätta att omvälvande andliga upplevelser i den moderna västvärlden lätt klassas som psykos – istället för att de skulle ge vissa människor en viktig funktion i samhället.

Lite psykos, kommunicerande träd och på det runmagi och trumresor – det kan bli hur bra som helst.

En oorganiserad nörds lista – del ett

Några av mina älsklingar…

Jag växte upp som oorganiserad nörd. Det är en av effekterna av att vara en medelklassunge i en lantlig arbetarklassmiljö. Inte förrän en bit in på gymnasiet träffade jag egentligen jämnåriga som frivilligt läste böcker överhuvudtaget så det var lite svårt att hitta någon att fantasy-nörda med. (Jo, nörda är ett verb. Nu är det det.) I dag hade jag kunnat gå med i en community på internet, men då på 80-talet fick jag hänga på mitt högstadiums bibliotek. Jag hade redan Narnia med mig, och nu blev det Sagan om ringen och Trollkarlen från övärlden. Jag minns inte att det fanns någon annan fantasy på den tiden, men kanske hade bibliotekarien bara inte köpt in mer.

Hur som helst har jag ganska ofta, särskilt efter att jag börjat berätta för folk att jag själv skriver fantasy, fått frågan: ”Aha, jag har aldrig läst fantasy – vilken bok ska jag börja med?” Frågan följs inte sällan upp av ett intelligent ”Ähhhhh” från min sida, så för att förebygga den olägenheten kommer här en lista på fantasyböcker jag gillar. Inte på något vis komplett eller i någon särskild ordning bara en liten present utan röda snören. Vassego!

Trilogin om Odinsbarn av Siri Pettersson har jag redan skrivit om – läs recension här.

Lögnernas träd av Frances Hardinge har jag också recenserat – läs här.

The Riddlemaster (trilogi) av Patricia McKillip. Jag som inte är så såld på manligt hjältemod, krigsstrategi och stora slag gillar att hon verkar ha inspirerats av riddarlitteratur, men utan att falla i nämnda gropar. Mest av allt gillar jag språket – mer poetiskt än såhär har jag aldrig stött på inom fantasy. Och så finns det ett gäng viktiga kvinnliga gestalter. Inte undra på att hon har fått priser.

Svavelvinter av Erik Granström får mig att tänka på Game of Thrones (fast utan alla våldtäkter). Det myllrar av karaktärer, det händer saker på många ställen samtidigt och det gäller att vara på tå under läsningen för att inte tappa bort sig. Nästan inga karaktärer är sympatiska och det går nästan aldrig bra, men det är så skickligt beskrivet, inte minst med ett innovativt och lekfullt språk, att en happy ending-älskare som jag ändå gillar´t.

Böckerna om Septimus Heap av Angie Sage. I byrålådan (eller datorn) ligger 1 1/4 manus till en annan fantasyserie – om den unga hamnskiftardrottningen Ursula. Att de manusen alls finns beror på en stekhet sommar när jag bestämde att jag bara fick lyssna på Septimus Heap-böckerna när jag var ute och sprang. Trots hettan blev det en hel del sprunget eftersom jag måste få veta hur det skulle gå – och inspirerad av böckerna skrev jag om Ursula. Det går att anklaga fantasy för att vara en gravallvarlig genre, och personligen har jag lite svårt för en del böcker som ska skoja till det (typ Terry Pratchett), men Angie Sages humor funkar på mig. Den unge bortbytingen Septimus Heap, sjunde son av en sjunde son, och hans äventyr sker i en fantasieggande värld där jag gärna vill vara.

Jag läste trilogin Half Bad av Sally Green högt för min tioåring och började ganska snart censurera våld och lite kärleksaktiga saker som jag inte tänkt på när jag läste böckerna själv. Det är en brutal historia om den unge häxan Nathan med en vit häxa till mor och en svarttill far som förföljs, hålls fången och plågas och söker både hämnd och kärlek (det ena går bättre än det andra). En välkomponerad berättelse om rasism, svek, kärlek och magi som fick mig att gråta även andra gångennär jag läste den för sonen.

Avalons dimmor av Marion Zimmer Bradley. Det här med att läsa om böcker långt senare är lurigt, alltså reserverar jag mig lite med denna bok. Den står numera för ett uppvaknande. När jag läste den senast (för sisådär 20 år sedan) var den kurslitteratur i litteraturvetenskap – i C-kursen ”Livsåskådningsperspektiv i litteraturen”. Jag la mig i min läsarsoffa för att läsa en timme innan jag skulle till tågstationen och hämta en kompis. Vips så hade timmen (och lite till) gått och medan jag stresscyklade till stationen lovade jag mig själv att börja läsa fantasy igen. Druider och romare, kärlek och uråldrig magi. Den sög mig in och höll mig fast, och fick mig att sluta med de där dumheterna att inte läsa fantasy.

 

Girls just wanna have fun, liksom

Första boken är 20% skriva och 80% redigering läste jag en gång. Då tyckte jag att det verkade överdrivet. Nu vet jag bättre. Vete sjutton om 80% räcker i mitt fall, och det skulle ju kunna ha något lite att göra med att jag liksom inte hade någon plan när jag en gång i tidernas gryning satte mig ner och skrev en förlossningsscen innan jag själv fött barn. Inte heller när jag hade skrivit sisåsär en 80000 ord och skickade in till förlag för första gången. Eller när jag hade med mig manuset till två olika skrivarkurser.

Vad ska jag säga. Girls just wanna have fun, liksom.

Och det var kul, verkligen, annars hade jag gett upp för länge sedan. Men att läsa och jobba om samma text så många gånger. Gah! Jag skojar inte om att det kan vara tjugonde gången när jag för några dagar sedan äntligen var klar med ytterligare en omläsning (och ja, jag hittar fortfarande grejer att ändra – det lär aldrig ta slut). Dessutom är jag nog inne på minst tredje omarbetningen av uppföljaren, och det är innan jag har fått så mycket testläsarrespons.

Funderar på en ny kul grej till bok tre. Kanske rentav ha en liten plan innan jag sätter mig ner och skriva. Bra plan, Einstein. En liten hake bara. Jag har redan skrivit 10 000 ord på den tredje boken.

Vad ska jag säga. Girls just wanna have fun, liksom.

Darrar lite på manschetten…

Det är inte utan att jag tvekar att skriva det här. Det är inte utan att jag knappt vågar glädjas.

Bloggen blev tyst. Alldeles väldigt tyst – och länge också. Inte för att det slutade hända saker (tyvärr) utan för att fel saker hände. Till saken: förlaget som skulle gett ut Tvåhjärtat för flera år sedan las på is. ”Lycka till!” liksom.

Allt var ju typ klart, och jag hade redan skrivit ett ”oj vad lång tid det har tagit och vad struligt det varit”-inlägg här på bloggen.

Men skam den som ger sig. Några timmar efter att jag fått kallduschen från förlaget hade jag hört av mig till tre nya och fått ett första svar från ett. Och nu är det äntligen lite hurra-läge igen (fast lite försiktigare).

Så med darr på manschetten säger jag det nu – jag har ett nytt kontrakt!

I juni ska förlaget Undrentide ge ut boken (inshallah) och när jag håller dem i handen korkar jag upp champagnen. Så ett aningen dämpat hurra, och på återseende.