
Några av mina älsklingar…
Jag växte upp som oorganiserad nörd. Det är en av effekterna av att vara en medelklassunge i en lantlig arbetarklassmiljö. Inte förrän en bit in på gymnasiet träffade jag egentligen jämnåriga som frivilligt läste böcker överhuvudtaget så det var lite svårt att hitta någon att fantasy-nörda med. (Jo, nörda är ett verb. Nu är det det.) I dag hade jag kunnat gå med i en community på internet, men då på 80-talet fick jag hänga på mitt högstadiums bibliotek. Jag hade redan Narnia med mig, och nu blev det Sagan om ringen och Trollkarlen från övärlden. Jag minns inte att det fanns någon annan fantasy på den tiden, men kanske hade bibliotekarien bara inte köpt in mer.
Hur som helst har jag ganska ofta, särskilt efter att jag börjat berätta för folk att jag själv skriver fantasy, fått frågan: ”Aha, jag har aldrig läst fantasy – vilken bok ska jag börja med?” Frågan följs inte sällan upp av ett intelligent ”Ähhhhh” från min sida, så för att förebygga den olägenheten kommer här en lista på fantasyböcker jag gillar. Inte på något vis komplett eller i någon särskild ordning bara en liten present utan röda snören. Vassego!
Trilogin om Odinsbarn av Siri Pettersson har jag redan skrivit om – läs recension här.
Lögnernas träd av Frances Hardinge har jag också recenserat – läs här.
The Riddlemaster (trilogi) av Patricia McKillip. Jag som inte är så såld på manligt hjältemod, krigsstrategi och stora slag gillar att hon verkar ha inspirerats av riddarlitteratur, men utan att falla i nämnda gropar. Mest av allt gillar jag språket – mer poetiskt än såhär har jag aldrig stött på inom fantasy. Och så finns det ett gäng viktiga kvinnliga gestalter. Inte undra på att hon har fått priser.
Svavelvinter av Erik Granström får mig att tänka på Game of Thrones (fast utan alla våldtäkter). Det myllrar av karaktärer, det händer saker på många ställen samtidigt och det gäller att vara på tå under läsningen för att inte tappa bort sig. Nästan inga karaktärer är sympatiska och det går nästan aldrig bra, men det är så skickligt beskrivet, inte minst med ett innovativt och lekfullt språk, att en happy ending-älskare som jag ändå gillar´t.
Böckerna om Septimus Heap av Angie Sage. I byrålådan (eller datorn) ligger 1 1/4 manus till en annan fantasyserie – om den unga hamnskiftardrottningen Ursula. Att de manusen alls finns beror på en stekhet sommar när jag bestämde att jag bara fick lyssna på Septimus Heap-böckerna när jag var ute och sprang. Trots hettan blev det en hel del sprunget eftersom jag måste få veta hur det skulle gå – och inspirerad av böckerna skrev jag om Ursula. Det går att anklaga fantasy för att vara en gravallvarlig genre, och personligen har jag lite svårt för en del böcker som ska skoja till det (typ Terry Pratchett), men Angie Sages humor funkar på mig. Den unge bortbytingen Septimus Heap, sjunde son av en sjunde son, och hans äventyr sker i en fantasieggande värld där jag gärna vill vara.
Jag läste trilogin Half Bad av Sally Green högt för min tioåring och började ganska snart censurera våld och lite kärleksaktiga saker som jag inte tänkt på när jag läste böckerna själv. Det är en brutal historia om den unge häxan Nathan med en vit häxa till mor och en svarttill far som förföljs, hålls fången och plågas och söker både hämnd och kärlek (det ena går bättre än det andra). En välkomponerad berättelse om rasism, svek, kärlek och magi som fick mig att gråta även andra gångennär jag läste den för sonen.
Avalons dimmor av Marion Zimmer Bradley. Det här med att läsa om böcker långt senare är lurigt, alltså reserverar jag mig lite med denna bok. Den står numera för ett uppvaknande. När jag läste den senast (för sisådär 20 år sedan) var den kurslitteratur i litteraturvetenskap – i C-kursen ”Livsåskådningsperspektiv i litteraturen”. Jag la mig i min läsarsoffa för att läsa en timme innan jag skulle till tågstationen och hämta en kompis. Vips så hade timmen (och lite till) gått och medan jag stresscyklade till stationen lovade jag mig själv att börja läsa fantasy igen. Druider och romare, kärlek och uråldrig magi. Den sög mig in och höll mig fast, och fick mig att sluta med de där dumheterna att inte läsa fantasy.